En ödesdag på Hellevik
Skrivet av Folke Johansson
Fredagen den 5 maj 1854 är en vacker vårdag. Solen värmer skönt och det är vindstilla. Blommorna lyser upp de små täpporna och snart skall björkar och bokar grönska. Barnen leker, deras glada skratt ekar mellan de små stugorna i fiskeläget. Några av dem är på väg upp mot Stibyberget för att plocka blommor.
Allt andas frid och ro. Ännu en svår vinter har man genomlidit. Sjukdomar har härjat och många är undernärda på grund av den ensidiga kosten. Ännu finns ingen läkare i socknen utan man får förlita sig på gamla huskurer.
Men nu skiner solen och dess livgivande strålar gör att gammal och ung lever upp på nytt.
Det är eftermiddag. Männen, som varit i vrak fyra nätter i sträck, har lagt sig för att sova några timmar. Dessförinnan har de raggat garnen, som hänger på tork i garnhavarna. Några av kvinnorna har också hjälpt till med detta. Snart är det dags för männen att ta ner garnen och i buntar bära ner dem till vrakekorna i kåsarna.
En som inte är med i garnhaven i dag är fiskarhustrun Karna Olasdotter. Hon går i väntans tider. Inom ett par veckor skall hon sätta ett nytt barn till världen. Karna går därhemma och vankar. Hon är trött och sliten men ändå innerst inne glad över att våren är här och att det nya barnet skall födas under den varma årstiden. Lille Bengt, som är två år, springer och drar mor i kjolen. Han hostar gällt och mår inte riktigt bra. I familjen finns ytterligare tre pojkar, 13, 7 och 5 år gamla. Alla i lycklig ovetskap om vad som skall hända dem innan nästa dag har grytt.
I de flesta fiskarfamiljerna finns många barn. Dödligheten är emellertid mycket hög. Sjukdomar, som mässling, difteri och scharlakansfeber skördar många offer. I höstas grasserade en koleraepidemi i socknen. Denna grymma sjukdom tog många människoliv.
Hemma hos fiskaren Pehr Trulsson och hans hustru Hanna Svensdotter är det trångt i stugan. De har sju barn i åldrarna 2 till 21 år. Äldsta dottern Inga skall inom kort flytta hemifran. Sven, som är två år, är idag med mor i garnhaven. Han leker snällt med några brädstumpar som han har fått av far.
Hos fiskaren Pehr Svensson och hustrun Sissa Andersdotter, som också har sju hemmavarande barn, ligger både far och mor och tre av barnen sjuka. Föräldrarna är oförmögna att göra något arbete, men deras två äldsta pojkar, Ola och Hindrik, 26 och 16 är, är friska och hjälper till allt vad de kan i hemmet samtidigt som de ordnar med fiskeredskapen. Snart skall också de ner till kåsen och rusta för den kommande nattens fiske. Mor och far är så stolta över sina duktiga pojkar, som är deras enda stöd och hjälp.
Pehr Mattsson och hustrun Berta Olasdotter har under de senaste tre åren drabbats av svåra sorger. Tre barn har de fått följa till graven på Mjellby kyrkogård. Det senaste för bara några veckor sedan. Kvar i livet är Bengt och Karna, 4 resp 17 år gamla. Och i höstas dog Bertas mor Sara i den svåra koleraepidemin. Sara blev 63 år gammal. Redan som 32-åring blev hon änka då mannen drunknade. Hon gifte aldrig om sig utan levde hos dottern som s.k. inhysesänka.
Berta pysslar i köket. Hon är ännu ung, skall fylla 40 till jul, om hon får leva och ha hälsan. Glad och lättsam var hon förr, men på senare tid har hon blivit allt mer tungsint. Alltid ängslig och orolig för sin familj. Hennes tankar går ofta tillbaka i tiden. Hon minns tydligt den junidag for 32 år sedan då havet tog hennes far. Hon var då bara 8 år. Och i år är det 12 år sedan hennes första man drunknade. Tillsammans med honom hade hon fyra barn. Av dem dog två i späd ålder.
Även hos Sven Larsson d.y. har döden skördat ett offer. Hustrun Elna Bengtsdotter gick ur tiden i september förra året, blott 26 år gammal. Hon blev offer for koleran. Sven sörjer henne djupt och deras två små barn, Cathrina och Ola är nu moderlösa. Mormor, som själv är änka sedan ett år tillbaka, hjälper till i familjen så gott hon kan. Livet måste trots allt gå vidare.
Det är alltså ett hårt liv man lever och prövningarna är många. Sjukdomar, dåliga bostäder, brist på mat och allt annat materiellt. Fisket, som är den enda utkomsten, har dessutom de senaste tre åren slagit fel. Fattigdomen är utbredd. Men ändå finns det ett hopp och en förtröstan om att bättre tider skall komma. Man förlitar sig på Guds hjälp, man läser flitigt sin bibel och ber.
På söndag ämnar många av familjerna gå upp till Mjellby kyrka för att höra kyrkoherde Hammar predika. Hammar är nu inne på sitt tredje år som herde i församlingen, och hans predikningar har gripit alla. Han är också verkligen en god herde för sina många församlingsbor. Dessutom mycket hjälpsam mot behövande. Han brukar saga: ”Jag låter mina inkomster mest gå som de komma, och det mesta stannar inom församlingen som givit mig dem”.
Nu har männen vaknat, det ar snart dags att ge sig i väg. Det råder en febril verksamhet nere vid kåsarna. Garnen lastas i ekorna, det kan röra sig om upp emot ett 8o-tal i varje båt. Samtidigt har kvinnorna lagt ner mat i äskorna. Litet bröd, mjölk eller vatten och kanske något fläsk. Inget varmt är att tänka på.
Männen är klädda i grova kläder och träskostövlar. De äldre bär hatt. De samlas för rådplägning. Hur blir vädret tro? Det är ju den eviga frågan. Höga tunna moln på den i övrigt klarblå himlen varslar om väderomslag. Fiskarna gör sedan gammalt sin egen väderprognos med hjälp av solen, molnen och om natten månen och stjärnorna. Någon annan utrustning än kompass finns inte.
Vrakekorna är ännu råsegelriggade. Först på 1860-talet skall man börja övergå till de mera lättmanövrerade spriseglen. Ekorna är mycket svårseglade och kräver stor skicklighet av rorsmannen. I varje båt arbetar fyra fiskare . Ett antal sättekor ingår också i fiskeflottan. Hellevik är sedan länge länets största fiskeläge och där bor inemot 100-talet fiskare.
Dags att kasta loss och sätta segel. Kvinnor och barn på stranden vinkar till männen i båtarna. Vädret är fortfarande vackert, det drar en svag bris. Man måste ro. Ett nog så slitsamt arbete. De större båtarna har två par åror. Det är en vacker syn, alla dessa båtar i viken med sina stora segel.
Så är man på väg. Fiskeplatsen ligger ganska nära kusten. På senaste tiden har man dock fått gå litet längre ut. Vattnet har nämligen blivit varmare.
Efter ett par tre timmar är man framme och nu skall garnen sättas ut. Man fiskar med drivgarn. Med 80 garn i länken så blir denna uppemot tre kilometer lång. Så ligger man och driver med garnen under natten.
Efter det att garnen är satta tar fiskarna fram sina äskor och äter den enkla maten, varefter man försöker vila några timmar innan det är dags att börja dra garnen.
Vädret är fortfarande vackert, solen är på väg att gå ned. Långt bort över Skånelandet börjar några moln dra upp. Så går timmarna. Strax efter midnatt har molnfronten kommit närmare, en byig vind från sydväst börjar blåsa. Fiskarna som är kända för stor djärvhet, tror att den snart skall gå över. Man är ju också rädd om sina redskap och så är man ju alltid pressad av ekonomin. Man håller ut i det längsta.
Några av fiskarna har börjat dra sina garn. Det är ett tungt arbete i den alltmer ökande sjögången. De våta garnen och sillen gör att ekorna blir nedtyngda.
Så helt plötsligt är stormen över dem. Vattnet ryker. Sjögången är kraftig, vågorna är nu flera meter höga. Båtarna kastas som nötskal. Vindens dån överröstar de arma fiskarnas rop. Många båtar kapar garnlänkarna och låter redskapen driva iväg. Dessa båtar driver nu redlöst på det stormpiskade havet. I förhoppning om att kanske komma i lä någonstans, även om det är föga troligt med den vindriktning som råder.
Det är kyligt, bara några få plusgrader och det regnar.
De djärvaste ligger ännu kvar vid garnen, men snart börjar läget bli kritiskt. Några fiskare har kastats överbord, deras nödrop drunknar i stormens dån. De som ännu är kvar i båtarna gör allt för att undsätta dem som hamnat i vattnet. Härvid faller ännu fler i vågorna. Det är mörkt, ropen mattas och snart är många av dem bortom all hjälp.
I fiskarstugorna på Hellevik vaknar kvinnorna när stormen börjar ryta. Oroliga vankar de, ber förtvivlat till Gud om förbarmande för sina män och söner. Barnen sover ännu lugnt, ovetande om vad som väntar dem.
Senare samlas kvinnarna hos varandra för att söka tröst. Man skall så snart det börjar ljusna gå ner till kåsarna för att där vänta på att få återse sina kära. Många av dem skall tyvärr få vänta förgäves.
Denna stormnatt den 6 maj skulle fjorton raska fiskare från Hellevik inte återvända. Ytterligare nio man från annat håll i församlingen möter döden i samma olycka.
I sin strävan för brödfödan skulle de bli offer för det hav, som dittills gett dem deras bärgning. Bland de omkomna är de två unga sönerna i den familj, som tidigare nämnts, där far, mor och tre barn ligger sjuka. Dessa två var söner till undertecknads morfars morfar.
140 år har nu gått sedan denna svåra olycka drabade Hellevik. Må våra tankar för en stund gå tillbaka till våra förfäder och låt oss minnas deras strävsamma kamp för det dagliga brödet.
Karlshamn i april 1994
Folke Johansson
Född på Hellevik av fiskareföräldrar
Carlshamns Allehanda lördagen den 13 maj 1854 »
Carlshamns Allehanda lördagen den 20 maj 1854 »
”Wådligen omkomna på hafvet den 6 maj 1854” »
Ur boken ”Lunds stift i ord och bild” »
Omkomna i stormen 5-6 maj 1854 »
Litteratur:
Philbert Humbla, Hanöbuktens båtar
Herbert Jungstål, Blekingefiskarna
Iduns tryckeri 1947, Lunds Stift i ord och bild
Gunnar Herrlin, Minnen från blekingska prästhem
Övrigt:
Mjällby Församlings kyrkböcker
Carlshamns Allehanda
SMHI, Norrköping, brev
Sveriges Riksbank, brev
Intervjuer:
Betty Roskvist, Hellevik
Ragnar Andersson, Hellevik
Henning Knutsson, Hellevik