Blekingeansikten
Snapshots i ord och bild från Radiotjänsts reportage-resa genom Blekinge sommaren 1939 av LARS MADSÉN.
Torsö fiskläge på Lister är fullt av gamla vikingar, som seglat på alla jordens hav, vådliga berättare som har något att berätta också.
HÖVDINGEN BLAND DEM heter Sven Julius , 85 år, i kyrkboken även förekommande under namnet Andersson .
Han resonerar:
Fiskat har jag i min dar. Har t. o. m. fiskat lax vid Stillahavskusten. Jordens största laxfiske. Fiske här och där och över vad jorden heter så är det en lycka. Det är ingen konst alls för det är en lycka.
Och jagat har jag, mest om vintrarne, fällt många hundra djur på land och fågel på sjön, alltsen jag kunde hålla ett gevär.
Och seglat har jag. Nu har motorerna ändrat skötseln, men de svåre råseglen vi hade, då behövdes krafter och folk, som förstod sig på det, då gick det minsann inte att skicka ut vem som helst.
Sjön har varit hela livet, så besvärligt det har varit, så har det väl gått, för hur illa det har varit den ene dan, sen när den andre dan kommit, så har en glömt det. Och så har det gått på nytt igen.
Och vågor har jag sett. En gång hade vi frisk bris och nordväst och seglade mot hemmet ned. Då fick jag sikte på en förskräckelig våg, det kan bara ha vart en jordbävning i sjöbottnen nånstans, som satte vattnet i sådan svällning. Och så visste jag inte annat än sätta stäven rätt mot sjön och det räddade mitt liv. Båten begynna att klättra uppföre, sjön hade fart den ene vägen och båten den andre, den gick till toppen. När båten kom genom skummet, så var sjön så att han var lodrät på andra sidan, så båten hopopade igenom ut i fria luften, och vilken om den frammaste eller aktare änden hade kommit något före den andre så hade han gått som en spik till Östersjöns botten, men han kom precis som han hade stått på vattnet. Den andra sjön var inte så stor, utan där gick han ner och tog vatten hyggliga kvickt. När bägge voro gångna, så vi hade dem akter om oss bägge, så var vattnet precis slätt som en plätt, det syntes inte så stort som en finger på det.
Vågen rullade inom här hemma och gick tvärt över mina potatis. Jag gick ut på bräder med en grep, det var i slutet av augusti, välte upp en bunke och begynte ligga och raka ibland gyttjan, så jag tydde plocka upp en korg potatis, väl en halv hektoliter, fast de var små, bara en kärne inni mitten, de hade spolats runt tills de slitits små som ärtor.
Och sånt hörs ju precis ut som om det vore diktat upp, men det är klara sanning. Nog har jag haft sjö.
Blekingeboken 1840.