Förutom en tingsbyggnad skulle det i överensstämmelse med Byggningabalken i 1734 års lag på varje tingsställe finnas ett fängelse, ”ther missgierningsmän måge i förvar hållas”. Detta fånghus som det mestadels kallas för i samtida handlingar, var beläget i Norje sunnansund alldeles invid ån och bara ett tjugotal meter rakt öster om det södra brofästet.
Från mitten av 1700-talet blev huset och dess ändamålsenlighet att många gånger återkommande debattämne på häradstinget.
Diskussionerna började på allvar 1752. Just detta år lyckades nämligen två för ett omfattande tjuveri häktade yngre båtsmän, Olof Falk och Nils Hiller, på midsommaraftonen den 23 juni bryta sig ut och rymma från fånghuset. Vid flykten hade de haft god hjälp av en kollega, båtsmannen Nils Hattemakare från Torsö, som via ett grovt lufthål utifrån försett dem med lämpliga verktyg.
Med dessa bröt arrestanterna först upp stengolvet i det rum, tre alnar under markytan, i vilket de hölls inspärrade. Efter att sedan ha ”krafsat ner” omgivande lös sand och på det sättet urholkat yttermuren hade de krupit under en stor sten ”såsom utur en bagareugn” för att slutligen komma upp i det fria genom ett hål, ”likt en skårstenspipa”.
Redan nästa dag infångades emellertid rymlingarna vid Listershuvud av uppbådade byemän från Lörby. Dömda att hängas och under sträng bevakning transporterades därpå de båda ”stortjuvarna” omgående till kastellet i Karlshamn. Den olycklige Nils Hattemakare gick däremot själv rättvisan i förväg och begick självmord genom att dränka sig i havet.
På förekommen anledning uppdrog nu tingsrätten åt skogvaktaren Daniel Lindgren att inom två månader åtgärda bristerna och försätta häradsfängelset ”uti säkert och swarsgilt tilstånd”.
När resultatet av Lindgrens ansträngningar besiktigades i november, konstaterades det att han ”i det mästa” fullgjort sina skyldigheter men att några problem ändå förblivit olösta. De flera tum tjocka ekplankor, som lagts över stengolvet, hade således minskat höjden i det underjordiska utrymmet så att ingen människa ”av någon högre wäxt” längre kunde gå rak där. Dessutom hade det nyligen visat sig, att ifall vattnet i Norje å steg över sin normala nivå, trängde det även in i fängelserummen.
Om någon fånge beroende på denna ”dubbla plåga” skulle fara alltför illa, förlora sin hälsa och i värsta fall avlida, ville ingen ta ansvar för eller ha detta på sitt samvete. Rätten beslutade följaktligen, trots den extra utgiften, att golvet i fånghusets övre plan skulle höjas.
Källa: Boken ’Norje Tingshus’ 1795-1918, författare Janne Charlesen, Klas Lithner, Hans Milton, Åke Werdenfels.