Uppmaning från tidiga mjölkkunder:
”Skwalpa inte ront i kannena mänska!”
En mjölkaffärs öden och äventyr. –
Skrivet av Walter Algotsson, Torsö
Någon gång på tidigt 40-tal kom, i följe med från sjön hemvändande Stig Rosén, en man från Gotland till Torsö. Ingen kommer i dag ihåg hans riktiga namn. Han fick redan från första stund på Torsö heta ”Gotlänningen” och med det namnet minns ännu några ”Tössare” honom. Men inte bara för namnet. Han är också ihågkommen som den som startade kiosk och mjölkaffär på fiskeläget. ”Följ med mej till Torsö, där kan du öppna mjölkaffär. Där finns ingen sådan. Och förresten kan ”Jans-Annan”* behöva lide konkurrens”. Så berättas det att Stig sagt till sin sjömansvän och ”Gotlänningen” tog sin kamrat ad notam.
Centralt läge.
Gotlänningen satte minsann planerna på att öppna mjölkaffär i verket snabbt och behändigt. Mjölkaffären uppfördes 1943 nedanför Frida Olssons (Sneckra-Fridan) hus T:288, (i den lilla björkdungen där Enaholmsvägen går ihop med Torsövägen i dag).
Affären var säkerligen välkommen för Torsöborna. Tidigare hade dom måst gå långväga för att köpa mjölk hos någon bonde. De flesta gick till Adolfas, eller som dom sade: ”Seekelens”, men en del Torsöhushåll gick ändå längre till grannbyn Istaby eller ända bort till ”Grammahaven”.
Huruvida det rådde något egentligt konkurrensförhållande mellan Torsös båda affärsrörelser må vara osagt. Vid tiden för ”Gotlänningens” etablering av mjölkaffär fick inte mjölk saluföras i dom gängse lanthandelsbutikerna av sanitära orsaker. Därför såg säkerligen inte firma Alfred Jansson på nykomlingen som någon direkt konkurrent. Mjölkkunderna hade inte Janssons i vilket fall.
Sortimentet i ”Gotlänningens” mjölkaffär bestod huvudsakligast, precis som namnet anger, av just mjölk. Det övriga ”Gotlänning”-sortimentet var säkerligen inte heller av den omfattningen att det nämnvärt störde Annas och Alfreds affärsrelationer med Torsöborna.
Frida – värdig efterträdare.
Redan samma år som affären uppfördes tröttnade emellertid ”Gotlänningen” på sitt merkantila kall.
Han sålde rörelsen till fru Frida Olsson (Sneckra-Fridan) och försvann från läget. Vart är det ingen som vet. Dock visste man att Frida, som ägde affärstomten, köpt av honom mjölkaffären för okänt belopp.
Frida, som var en driftig kvinna, fortsatte där ”Gotlänningen” slutat och under f:a-namnet ”Frida Olsson Mjölk, smör- o brödaffär” drev hon rörelsen vidare ett antal år innan hon i sin tur sålde till Thorvald Persson, Hällevik. Köpeskilling okänd.
Torwald Persson tog över.
Nu kan vi med visst fog börja ana ett vassare konkurrensläge för ”Jansens” affär på Torsö.
Thorwald ägde sedan länge affärsrörelse i Hällevik och kunde nu erbjuda även Torsöborna sitt sortiment via mjölkaffären. Det gick ju an att beställa för leverans senare. Kanske till billigare pris än vad ”Jansens” erbjöd? Jomen! Som det kunde bli! Men konkurrensen var ju fri!
En bidragande orsak i sammanhanget var möjligen det förhållandet att Thorwalds sonhustru Inga-Lisa var från Torsö och därmed bedömdes lämplig som mjölkaffärsföreståndare här. Så var det säkert! Inga-Lisa skötte mjölkförsäljningen under de här åren till Torsöbornas stora belåtenhet. Alla verkade nöjda och tillfreds. Det mesta var på kupong under krigsåren. Därför blev det sällan något över på lagren. Tvärtom fattades varor många gånger.
”Jansens” övertog till slut!
Lösningen med mjölkaffär på Torsö och huvudaffär på Hällevik var kanske inte den bästa och inte lönsamheten heller för den delen, upptäckte Thorwald efterhand. Vad göra?
Erbjuda rörelsen till närmaste konkurrenterna (eller kollegorna!) Anna och Alfred tedde sig naturligt och så skedde också någon gång under tidigt 1950-tal.
Köpeskilling okänd. Därmed hade så Anna och Alfred fått hand om all handel på Torsö – fiskhandeln undantagen.
”Skwalpa inte!”
Min mor arbetade hos ”Jansens” sedan tidigare – och nu sedan ”Jansens” övertagit mjölkhandeln, fick hon jobba även i mjölkaffären. Här hölls öppet under några förmiddagstimmar. Mjölk fick ännu inte säljas i den ordinarie butikslokalen – utan endast i lösvikt i speciella mjölkaffärer.
Jag minns hur mor brukade berätta om Lysell och Eg-Ernsten. Två äldre gentlemän som alltid var först bland alla kunder tidigt varje morgon. Som tvenne hökar bevakade de varandra och de av mjölkbilen levererade mjölkkannorna. Gubbarna hjälpte villigt min mor att bära, de för en kvinna tunga kannorna, in i affären. Försiktigt så att inte mjölken skulle skvalpa omkring.
Sedan föreskrev reglementet, och möjligen någon sorts livsmedelsstadga, att mjölken skulle röras om kraftigt innan den mättes upp och såldes. Men akta sig! Så fick absolut inte ske enligt de båda gubbarna.
Oh neeeej! Då kunde ju grädden som lagt sig på ytan omintetgöras. Den skulle vara kvar i ytskiktet när de båda farbröderna, som första kunder fick sin uppvägda mängd mjölk.
”Skwalpa inte omkring mä mjölken i kannena mänska”, var deras varnande uppmaning, som för mig blivit som ett slags minnesord med djup innebörd. ”Rör inte till det för dig själv eller andra”! skulle jag vilja översätta gubbarnas tankespråk till.
* Anna Jansson, som tillsammans med maken Alfred, drev fiskelägets handelsbutik vid denna tid.