Jag glömmer aldrig det ljudet

”Jag glömmer aldrig det ljudet”

– Jag har varit artillerist och skjutit med kanon, men ett ljud som detta har jag varken förr eller senare hört.
Det var närmare midnatt den 23 april. Året var 1944 och många både här hemma och i Europa insåg att Tyskland höll på att förlora kriget, även om striderna pågick på flera fronter och det skulle ta ännu ett år innan kriget var över.
18-årige Edvin Hellberg var cyklande på väg från Sölvesborg mot hemmet på Torsö.

I Mörby träffade Edvin Hellerg två andra ungdomar och stannade och pratade med dem. Plötsligt hörde de mullrande motorljud som blev allt starkare. Det stora bombplanet kom in lågt, från sydost.
-Vi såg blinkande lyse från planet och det hördes att motorerna var i olag, berättar Hellberg.
Planet försvann och en stund senare fylldes luften av ett fruktansvärt ljud, ett ljud som ingen hört maken till tidigare. Ungdomarna förstod att planet hade störtat och Edvin, som trodde att det störtat på land, var orolig för sina närmaste och sitt hem och gav sig iväg mot Torsö.

Men han hade bara kommit ett par hundra meter när han hörde någon ropa ”Hallå!”.
– Jag trodde det var folk från luftbevakningen och skrek tillbaka att jag kunde skjutsa på min cykel om det var så, att någon måste ner till Torsö.
När det blev tyst igen fortsatte Edvin hemåt. Men åter hördes ett ”Hallå” från markerna vid sidan av vägen.
– Jag hörde hur det knakade i en gärdsgård och såg att någon kom emot mig. Han hade uniform med flytväst utanpå.
– Han frågade om han var i Sverige och sade också något om ”polis”. Jag såg att det lyste hos Bengt Svensson i Istaby och jag visste att de hade telefon så jag tog med mig flygaren dit. Halvvägs ville han ge mig sin ficklampa, men jag ville inte ta emot den, för jag trodde det kunde bli problem med myndigheterna om jag gjorde det. Då slet han bort en knapp från uniformens bröstficka och gav mig den. ”Souvenir”, sade han och pekade på mig, berättar Hellberg.

Edvin Hellberg har fortfarande kvar knappen. Den är förgylld och märkt ”RCAF”, förkortning för Royal Canadian Air Force.
Inne i knappen finns en kompass dold.
Av besättningen var fem kanadensare och två britter.
– Jag knackade på i huset, sade som det var att jag hade hittat en flygare och bad att få låna telefonen. Gör det så ska jag sätta på kaffe, sa Hilda, som var en mycket snäll och trevlig person. Om jag minns rätt så ringde jag till fjärdingsman Hasselbring i Hällevik.
– Det dröjde inte länge förrän det knackade på dörren och en annan bybo, Fritz Lind, kom in med ännu en funnen flygare. De båda omfamnade varandra i Hildas kök där de fick mat och kaffe innan polisen kom och tog dem till Sölvesborg och Stadshotellet.

Sex besättningsmän hade hoppat över Listerlandet. En av dem, kulspruteskytten Thomas Jerry, hade splitterskador och fördes till sjukhus. Befälhavaren ombord på den stora fyrmotoriga Halifax-bombaren, William V Blake, rapporterades som saknad och återfanns aldrig. De sex övriga fördes till interneringsläger i Korsnäs och kunde återvända till England i oktober samma år.
Planet hade lagt ut minor på danskt vatten när det besköts av tysk nattjakt och skadades svårt. Uppdraget slutade på 15 meters djup några sjömil utanför Torsö.
Ett par veckor senare bestämde sig Marinen för dykningar ner till flygplansvraket. Det utfördes av dykarna Tage Odermalm och Gustav Gustafsson, båda från Rödeby. Uppdraget var bland annat att finna piloten. Men av honom såg man inget. I cockpit var allt man fann ett par vita handskar.
På 80-talet skulle Dykarklubben Plankton dyka vid vraket och inför dykningarna intervjuade en av dykarna, Lars Lamberg, Sölvesborg, Odermalm och Gustafsson. Den senare berättade att han i flygplanskroppen påträffat ett tre meter långt cylindriskt föremål. Det skulle bärgas men när Gustafsson tagit sig upp och lyftet påbörjats inträffade en explosion som skadade fem man. En hjälpvedettbåt började sjunka och fick sättas på grund. Marinen gav upp. De delar av flygplanet som bärgats såldes året därpå som skrot till Firma E Johansson i Karlskrona.
– Min far fick aluminiumplåt i garnen när han fiskade. Av den klippte han till nålar som han använde när han lagade sillgarn, minns Edvin Hellberg och betraktar sin souvenirknapp från aprilnatten 1944.

Yngve Andersson

 


Blekinge läns tidning, Onsdag 21 December 2005