”Brev från Torsö”
– ett gulnat tidningsklipp från 1951 berättar
Skrivet av Walter Algotsson, Torsö
I Sölvesborgs-Tidningen från tisdagen den 8 maj 1951 skriver Arnold Månsson (son till Bror och Beda Månsson – ”Månsa-Bror” och Beda O:3) på ett poetiskt sätt om Torsö och dess utveckling. Han berättar om forna tider och framför önskemål om en bussförbindelse med Sölvesborg. En önskan som aldrig blivit uppfylld och lär inte heller bli det. Vi återger Arnold Månssons brev i sin helhet. Dess poetiska form och lyriska rytm återspeglar mycket av Torsös innersta själ och skönhet.
”Bäste redaktör!
Allt som människan åldras och förändras märker hon att även tiden åldras och förändras. Tiden är ny i själva nuet, som en väg i ett främmande landskap för en främlings steg. Men vägen kan vara gammal, marken, urgrunden, själva färdleden. Terrängen och vyerna växlar, skogarna, städerna, fälten, sjöarna. Så växlar människan, så växlar tiden, den största stad, den minsta by. Bondens åker växlar i färg och bärighet, fiskarens hav växlar. Ett år ger mödan mer utbyte än ett annat. Torsö är en gammal by vid havet.
Då den första bilen kröp fram mellan gärdenas grop och svängde ut ur skogens bryn ner till den nystartade handelsaffären förefull fiskeläget som lyft ur forntiden. Telefonen kom och gyllene trådar glimmade i luften. Den första radioapparaten skar många stigar i övergivna marker. Stigarna nöttes upp och föll ut på vägen, där skolan växte som en röd märkvärdighet.
– Det var en radio med lurar. Det var på den tiden då fädernas skola stod, innan någon ryckte bort skolan och tog den för en utväxt på undervisningens träd. Vart tog vårt skolhus vägen? Vem bär skulden? Vem av dom som bestyrde om detta kan se alla dessa barn i ögonen – i isiga vintermorgnar då mörkret länge dröjer över nejden?
Vi fick en fiskehamn och alla kåsbryggorna begravdes som en kultur under jord och sten. Vägarnas kurvor uträtades – i etapper försiktigt. Gärdesgårdar föll och gamla gropas täcktes. Riksdagsmän stodo i valår vid den långa boden vid stranden, talade sig varma med saltskum i hårkransarna. Fisksumparna blev talarstoder. En talade så, en annan så. Och bilar kom och gick. En dag släpptes elektrisk ljus på. Det första hammarslaget på spiken i den första sommarstugan ekade en vårkväll över stöttornas skog. Folk upptäckte badstränderna.
Då de gamla för bara tjugo, trettio år tillbaka stod på fisktorget i Sölvesborg och sålde fisk, kunde det hända att någon kund i plötslig talträngdhet frågade varifrån fisken var. – Fisken, den var från Torsö. Torsö? Var det en ö i havet. Låg det i öster eller väster. Eller långt i söder? Torsö, det lät hedniskt, som en osanning. Var låg egentligen detta Torsö?
– Visste frun var Västra Näs låg, det vita rakt i sydost, i dimman, i skummet från havet? – Där bakom, lite grand bakom dryga vikar, bakom Sillnäs, där låg Torsö.
– Vilken som frågade, alla fick samma svar. Ingen visste så noga, då de frågade. Och därför frågade de och gingo från fiskstånden undrande.
Nu till kärnan i detta brev. En skola lär vi aldrig få på nytt Herr Redaktör! Vi är ännu ett isolerat folk, inget tåg sveper förbi, ingen buss. Häromåret skrev vi till SJ i denna sak. Vi ville inte ha järnväg, vi ville bara att bussen skulle gå ner – åtminstone ett par gånger i veckan. Men SJ förstod oss inte.
Visste SJ att vi hade ett hav med åtrådda stränder, där till och med Stockholmare badar?
– Vi har nästan allt nu – just utan förbindelser. Två turer i veckan borde bussen till Sölvesborg gå. För mången är det för långt till Istaby, där närmaste hållplats är. Ingen utan egen bil må tänka sig ut till Torsö. Den som till äventyrs gör det och inte vill gå eller orkar gå den långa vägen – ta en helikopter!
Här sveper den salta vinden över den gamla sandöknens sista barmark. Kullarna reser sig mätta av sol. Havet susar evinnerligen. I fantasin vänder en buss på den öppna platsen vid fiskhamnen. En buss på villovägar? Nej, en buss regelrätt insatt för att gå sina turer.
Vinden kommer inte att upphöra, havets sus kommer inte att tystna. Gingo än tjogtals bussar ner till stranden skulle vågorna viska evinnerligen.
Enligt uppdrag:
ARNOLD MÅNSSON